There and Back again

av NICHO

19 januari, 2019

Medans avresedatumet långsamt kryper närmare dyker en blandad kompott av känslor upp. För det mesta vill jag bara påbörja resan, särskilt eftersom det är vinter, kallt, mörkt och utbudet av saker att göra känns minimalt. Mina föräldrar som har bott i Göteborg hela mitt liv har nyligen tagit sitt pick o pack och flyttat till Portugal, min storasyster bor i Stockholm och lillasyster studerar i Sundsvall. Göteborg har alltid varit mitt hem trots att jag har flyttat runt en del genom åren, men det har nog aldrig varit det ställe jag föreställt mig leva i “när jag blir stor”. Göteborg känns för stort, trafiken är hemsk och jag har aldrig direkt haft ett behov av det utbud en storstad kan erbjuda.

Det finns dock en annan sida av myntet. Nu ska vi snart lämna Sverige, familj och vänner. Vid närmare eftertanke finns det nog en positiv sida av Göteborg trots allt, jag kunde nog inte bett om bättre vänner egentligen. Nu har alla fått barn och vi ska göra, vad det känns som, tvärt om och således kommer vi missa en viktig tid i deras liv. Det är synd och jag tänker på det en hel del, men jag antar att vi alla måste göra det som känns rätt för var och en. Förhoppningsvis får vi besök av några under resans gång.

Jag har alltid föreställt mig bo mitt i ingenstans, omgärdad av djurliv och storslagna landskap, så som Diane Fossey eller Jane Goodall gjorde på sin tid. Som liten pojke kunde jag aldrig få nog av naturdokumentärer och urgamla folkgrupper som levde någonstans jag aldrig hade hört talas om tidigare. Det är nog anledningen till att David Attenborough är något av en personlig hjälte för mig. Någon gång under 1950-talet reste han till Papua Nya Guinea och stötte bland annat på en stam av kannibaler i jakten på sällsynta paradisfåglar. Mitt huvud började snurra av detta. Tack vare Herr Attenborough åkte en nära vän och jag också dit, ungefär 60 år senare. Även om vi inte träffade några kannibaler eller såg paradisfåglar fick vi också uppleva ett äventyr, en resa jag förhoppningsvis aldrig glömmer.

2012 kände jag mig redo för att uppfylla min egen pojkdröm, att jobba ute i bushen i Afrika. Sydafrika fick det bli. Jag packade väskan på morgonen samma dag som flyget gick (vilket irriterade mina föräldrar :) och fann mig själv till slut arbeta i ett privat Game Reserve i Kwa-Zulu Natal, mitt livs upplevelse. Varje morgon åkte vi ut och spårade vildhundar, leoparder, geparder, elefanter och noshörningar. Vi levde ensamma ute i bushen och åkte in till stan högst en gång i veckan, endast för att skaffa provianter. Jag såg årstiderna skifta och djurens beteende med det. Det var ett ställe där jag fann mig själv rofylld, och jag svor att jag en dag skulle återvända till Afrika, och det ska jag.

Men… tankarna svävar. Jag har inte rest särskilt mycket i Latinamerika och det har varit på toppen av min att-göra-lista länge, så först och främst och inte minst är det det vi skall fokusera på framöver. Som tur är har jag träffat en fantastisk kvinna som faktiskt är beredd att göra detta tillsammans. Jag kunde inte var lyckligare.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *