Södra Nova Scotia

av NICHO

29 Mars, 2019

Även om Halifax gav oss ett varmt välkomnande ville vi faktiskt väldigt gärna därifrån så fort vi fick tillbaka vår bil. 

Vår värdinna Tricia tog med oss på ett par dagsutflykter till Peggys Cove och Lunenburg, vilket var väldigt trevligt. Dessa små samhällen ligger strax söder om Halifax vilket innebar att vi bara körde förbi dem på motorvägen när vi väl fick tillbaka vår bil och fortsatte söderut mot Kejimkujik Seaside National Park. Vi kom fram strax innan solnedgången och hittade ett väldigt fint ställe i en vik med en pytteliten hamn som rymde ett par fiskebåtar. Vi spenderade natten där och njöt av vår nyfunna frihet, sömnen stördes endast en kort stund precis innan soluppgången då fiskebåtarna lade ut och begav sig ut till havs.

Kanada verkar handla väldigt mycket om det vackra landskapet, men, åtminstone här i Nova Scotia finns en salig blandning av olika folkslag och kulturer som tagit sig hit under århundradena. Här finns ursprungsbefolkning lite överallt, hela områden som domineras av akadier, ett folkslag som har sitt ursprung i den franska Loir-dalen som kom hit under 1600-talet. Det finns ett flertal akadiska samhällen i Nova Scotia, idag är deras huvudsäte strax norr om Yarmouth i den södra regionen hela vägen upp till Digby och Annapolis-dalen, som numera är känt för sina vingårdar. Det var nytt för mig att man odlade vindruvor i Kanada med tanke på de bittert kalla vintrarna, men efter en snabb faktakoll insåg vi att Nova Scotia ligger på samma breddgrad som Bordeaux i Frankrike.

Nova Scotia bosattes relativt tidigt av européer och kan därför skryta med den äldsta moderna historien i Nordamerika, ju längre västerut man kommer desto ”yngre” är landet. Det finns ett antal UNESCO-världsarv längs med kusten, inklusive en gammal akadisk by i original. År 1754 blev ca 14 000 akadier deporterade av engelsmännen som tagit över kontrollen över området. Britternas ärkefiende var under dåtiden Frankrike, och för britterna var akadierna inget annat än fransmän som skulle skickas iväg. Många byar jämnades med marken och de få som inte tvingades iväg flydde bl.a. till Louisiana och New Orleans, idag kallas dessa ättlingar till akadierna för Cajuns. Andra bosatte sig i Karibien och skapade sig främst maritima samhällen baserade på fiske och sjöfart. Många år senare återvände vissa akadier till Nova Scotia, bara för att inse att deras land blivit bosatt av andra, främst britter. Därför bosatte de sig på Cape Breton och norr om Yarmouth. Denna händelse är idag känd som en tragedi i Kanada.

 

På tal om andra folkslag finns här en stor Irländsk närvaro och vägskyltarna på Cape Breton är på Gaeliska; även Skottarna hittade hit och naturligtvis har ursprungsbefolkningen Mik’maw levt i regionen i tusentals år.

Innan vi lämnade södra Nova Scotia ville vi även besöka den andra Kejimkujik-parken som ligger längre inåt landet och är betydligt större än sin kustnära kusin. Det tog ungefär en timmes körning från Annapolis-dalen att nå parken, vi såg knappt någon på vägen och vi spenderade två härliga nätter där, totalt ensamma, bara vi och stjärnorna. Vi fick utmana bilen något på vägen in eftersom vägarna inne i parken inte var plogade, men detta förhöjde bara äventyrskänslan och dessutom slapp vi betala entréavgiften eftersom det inte var någon där. Överlag kändes det som att vi var totalt ensamma, och vi såg inte en enda människa på två dygn, bara ett par hjortar och en tvättbjörn som sprang över isen tvärs över sjön vi bodde bredvid.

After Kejimkujik we returned to the coast and spent another two nights there before returning to Halifax for a quick St Patricks day celebration, which is always a lot of fun 🙂

Nästa anhalt: Truro, tidvattnet och norrut mot Cape Breton Island.

Vill du följa oss eller dela detta inlägg?

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *