Efter en försenad färja är vi äntligen i Newfoundland

av NICHO

13 april, 2019 

Vi bokade färjan från North Sydney den 31a mars, den ställdes dock in på grund av isiga förhållanden i St Lawrence-sundet och förväntades avgå cirka 18 timmar senare. Färjan lade ut kl 23.45 och anlände till Port aux Basques, Newfoundland kl 06.15 den första april. Under tiden vi lämnade hamnområdet och styrde norrut var det molnigt, väldigt blåsigt och snöblandat regn. Trots detta var första intrycket av Newfoundland majestätiskt. Berg på ena sidan och det isiga havet på den andra. Highway 1 tog oss förbi ett par mindre samhällen, men i övrigt var det bara vildmark.

Det blev inte mycket sömn under natten på färjan och vi var i starkt behov av lite vila. Vi svängde av den stora vägen ner mot havet och hittade en fint ställe mer eller mindre på en strand. Vi sov ett par timmar och bestämde oss senare för att spendera natten där. Vinden tilltog kraftigt under natten och vi fick en första smak av de till synes konstanta Nordatlantiska vindarna. 

Nästa dag siktade vi på att nå till Gros Morne National Park och ett ställe att övernatta på innan mörkret föll. Vägen som ledde till parkens största anslutna samhälle Deer Lake var fin, men när vi kom in i parken blev vi båda tämligen häpna över landskapen som tornade upp sig framför oss medans vägen klättrade över bergspass, förbi frusna sjöar, floder och fjordar. Vi tog oss till Bonne Bay och slutligen Trout River som låg på motsatta sidan berget. Den sträckan igenom passet var magnifik, ett fjälliknande landskap som fick tankarna att fundera på om det är så här det ser ut på månen. Sedvanligt var det dock mycket blåsigt där uppe.

Fjälltoppen man kör förbi där uppe är rödaktig och en mycket speciell plats för geologer. Berget pressades upp från jordens mantel för många många miljoner år sedan och är en del av bevisen för vetenskapliga teorier så som rörelsen av jordens tektoniska plattor. Parken är en Världsarvsplats utsedd av UNESCO och är verkligen en otroligt vacker plats.

Nästa dag, medans vägen slingrade sig igenom dalar och förbi snöklädda toppar i ungefär 150 km, planade landskapet till slut ut i den nordvästra delen av parken. Vi passerade små fiskebyar, skog och grässlätter, alltid med bergen väl synliga i bakgrunden. Vi hittade ett fint ställe med hyfsat skydd ifrån vinden i en vacker vik som på sommaren tjänade som fiskestation. 

Vinden är verkligen en faktor att räkna med här! Träden växer tätt tillsammans och är, vad det ser ut som, förkortade för att inte knäckas av den starka blåsten. Den natten tilltog vinden igen och skakade om vår camper på gränsen till för mycket innan vi kunde positionera bilen i rätt riktning. Följande dag var en snöstorm på väg in över kusten med mycket starkare vindar än föregående natt, så vi sökte skydd i närmast belägna samhälle, Cow Head, och hukade oss ner inför det som komma skulle, med wi-fi dessutom.

Ägaren till motellet vi fick parkera utanför, Darel, var verkligen en schysst kille. Han lät oss använda hans faciliteter, wi-fi, och ringde till och med samtal åt oss. Stormen saktade ner oss något, men vi fick istället tid att planera vad vi ville göra härnäst, något vi redan hade pratat en hel del om, nämligen att åka till Labrador. Väl så här pass långt norrut kändes det lite trist att åka hela vägen tillbaka igen, så vi bestämde oss för att utnyttja situationen och satsa stort. Nästkommande dagar undersökte vi om det var möjligt att ta sig till Québec via Labradors östkust. 

Trots vad alla i Nova Scotia hade sagt till oss angående Labrador, visade det sig trots allt inte vara omöjligt, men först behövde vi extra förnödenheter och lite tur med vädret, eller rättare sagt, att isen i sundet magiskt försvinner. De säger att isen så här års kan luckras upp då och då, allt som krävs är en östlig vind, eller en isbrytare. En sådan råkar för tillfället vara på väg just upp hit och vi hoppas på det bästa! 

Om vi lyckas ta oss över sundet har vi en fantastisk resa framför oss, och minst 600 km grusväg... Ja, just det, 600 km. Totalt sett är det cirka 1800 km igenom en av jordens mest otillgängliga platser med orörd vildmark och oförutsägbart väder. Labrador är en provins i Kanada som är något mindre än Norge, dock bor det knappt 30 000 invånare i hela provinsen och de flesta är inuiter eller annan ursprungsbefolkning.

Så här års följer isbjörnar efter sitt favoritbytesdjur, säl, tvärs över packisen som just nu täcker Belle Isle-sundet. Har vi väääääldigt tur kanske vi får se en, säl har vi redan sett. 

Det återstår dock att se om vi kan ta färjan eller inte.

Nästa anhalt: Labrador (om allt går som planerat)

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *